Social isolering och ensamhet är tillstånd som många människor upplever under hela livet. Det finns olika typer, orsaker och effekter av social isolering, med en oproportionerligt stor effekt på vissa befolkningsgrupper, t.ex. äldre personer. Med hjälp av riktade insatser och strategier kan individer bekämpa ensamhet och social isolering.
Definition av social isolering
Social isolering är när individer upplever en fullständig eller nästan fullständig brist på kommunikation och kontakt med andra individer och samhället. Den härrör från ensamhet, en tillfällig eller ofrivillig brist på kontakt med andra.
Sociala kontakter är ett grundläggande mänskligt behov för välbefinnande och överlevnad. När människor åldras upptäcker de dock ofta att de tillbringar mer tid ensamma, vilket ökar deras känsla av isolering och ensamhet. Dessutom ökar bristen på sociala kontakter de fysiska och psykiska hälsoriskerna för personer som upplever social isolering.
Vissa forskare ifrågasätter om social isolering är ett tillstånd som är en gemensam mänsklig erfarenhet eller om vissa människor känner sig mer ensamma än andra. Trots detta upplever dock en betydande andel av individerna isolering. Några typer av social isolering är att stanna hemma under långa perioder, bristande kommunikation med vänner, familj eller kollegor och att medvetet undvika kontakt med andra trots möjligheter att umgås eller kommunicera.
Isolering avser vanligtvis ohälsosam och oönskad ensamhet som kan leda till negativ självkänsla, ensamhet och rädsla för andra. Det kan vara ett potentiellt symptom eller en orsak till känslomässiga och psykologiska utmaningar. Social isolering kan ha psykiska hälsorisker för personer i alla åldrar, med varierande symtom för varje åldersgrupp.
Skillnader mellan ensamhet och social isolering
Även om ensamhet och social isolering är olika, hänger de ihop på vissa sätt. Ensamhet är den subjektiva känslan av att vara avskild eller ensam. Social isolering är däremot att ha begränsad kontakt eller få interaktioner med människor regelbundet. Individer kan tillbringa mycket tid ensamma utan att känna sig socialt isolerade eller ensamma, och individer kan känna sig ensamma trots att de är omgivna av människor.
För närvarande finns det en åldrande befolkning där antalet vuxna som är 65 år och äldre ökar. En ökning av antalet äldre vuxna innebär också en ökning av riskerna för social isolering, eftersom denna åldersgrupp vanligtvis upplever högre grad av social isolering. Coronavirus-pandemin har medfört större utmaningar på grund av fysiska distansåtgärder och hälsoöverväganden för denna population.
Typer av isolering
Ensamhet är en vanlig erfarenhet och kan uppstå i samband med livshändelser och övergångar, t.ex. när man flyttar till en ny plats, när nära och kära dör eller när man skiljer sig från varandra. Denna typ av ensamhet kallas reaktiv ensamhet. Ensamhet kan dock bli kronisk när den fortsätter att existera under lång tid och påverkar alla aspekter av en individs liv. Kronisk ensamhet förekommer troligen hos personer som saknar mentala, känslomässiga eller ekonomiska resurser och som saknar konsekvent mänsklig kontakt.
Kronisk ensamhet har betydande negativa hälsokonsekvenser av social isolering. Personer som är missnöjda med sitt familje-, social- och samhällsliv känner sig ofta ensamma och isolerade. Personer som upplever kronisk ensamhet kan vara misstänksamma mot andra eller känna sig hotade av andra.
Faktorer som bidrar till social isolering
Olika riskfaktorer kan förklara varför människor tar avstånd från andra och upplever social isolering och ensamhet. Några riskfaktorer är ålder, hälsa och funktionshinder, ensamboende, ekonomiska ojämlikheter, självkänsla, missbruk, ekonomiska problem och samhälleliga motgångar.
Social isolering kan börja tidigt i livet under utvecklingstiden. Individer kan bli upptagna av tankar och känslor som de inte kan dela med andra. Detta beteende kan bero på alienation under barndomen.
Våld i nära relationer kan också bidra till social isolering. Personer i våldsamma relationer undviker till exempel ibland kontakt med familjemedlemmar, vänner eller arbetskamrater eftersom de inte vill avslöja sina känslor och situationer.
Personer som bor på avlägsna platser och personer som bor i avlägsna eller geografiskt isolerade områden på grund av sitt arbete, t.ex. militärtjänstgöring, kan också uppleva social isolering.
Upplevd social isolering
Forskning visar att upplevd social isolering (PSI) är en viktig faktor som bidrar till negativa hälsoutfall. PSI kan bidra till sämre exekutiva funktioner, kognitiv försämring, depressiv och negativ kognition. Det påskyndar också åldrandeprocessen hos individer.
Många studier av neuroimaging utvärderar effekterna av PSI. Funktionell magnetisk resonansavbildning (fMRI) i vila visade minskad funktionell konnektivitet mellan den övre frontala gyrus och det cingulo-operculara nätverket, vilket resulterade i minskad tonisk vakenhet respektive exekutiv funktion.
Socialt isolerade personer har också en svagare aktivering av ventrala striatum som svar på positiva eller trevliga stimuli, inklusive bilder av föremål, händelser eller människor.
Resultaten tyder på att socialt isolerade eller ensamma personer i högre grad uppmärksammar negativa stimuli än personer som inte är ensamma eller socialt isolerade.
Effekter av isolering och ensamhet på fysisk och psykisk hälsa
Att känna sig ensam kan påverka individens fysiska, kognitiva och allmänna hälsa. Det finns bevis som kopplar upplevd social isolering till negativa hälsoeffekter, bland annat försämrad verkställande funktion, depression, sämre sömnkvalitet, försämrat immunförsvar, dålig kardiovaskulär funktion och accelererad kognitiv nedgång i alla skeden av livet. Social isolering kan också öka risken för förtida dödlighet för alla raser.
Stämningsrelaterad isolering kan innebära att man upplever en depressiv episod där man isolerar sig för att förbättra sitt humör och motiverar sina handlingar med att de är trösterika eller trevliga.
Socialt isolerade personer kan dricka eller missbruka ämnen, sova för lite och inte vara fysiskt aktiva, vilket ytterligare kan öka risken för negativa hälsoeffekter. Individer kan också uppleva känslomässig smärta. Att förlora en känsla av gemenskap eller anknytning kan förändra hur individer ser på världen och öka den känslomässiga smärtan.
Känslomässig smärta kan aktivera stressreaktioner i kroppen, på samma sätt som fysisk smärta. När stressreaktionen aktiveras under lång tid kan den orsaka kronisk inflammation, långvarig frisättning av faktorer som kan orsaka vävnadsskador eller minskad förmåga att bekämpa sjukdomar. Dessa effekter ökar risken och gör individer mer sårbara för infektionssjukdomar.
Social isolering kan också påverka hjärnans hälsa. Studier visar att ensamhet och social isolering är kopplade till en högre risk för demens, särskilt Alzheimers sjukdom. Begränsad social aktivitet och att mestadels tillbringa tid ensam kan försämra en individs förmåga att utföra dagliga uppgifter som att laga mat, ta mediciner, betala räkningar och köra bil.
Högriskgrupper och äldre vuxna
Vissa grupper står inför utmaningar som ökar risken för social isolering och ensamhet. Den första gruppen som är särskilt sårbar för effekterna av social isolering är invandrare. Invandrare möter ofta kulturella, ekonomiska och språkliga hinder och begränsade sociala band, vilket leder till ensamhet och social isolering.
Marginaliserade grupper, inklusive HBTQIA-grupper, personer som lever i hemlöshet, färgade personer och andra som regelbundet utsätts för stigmatisering, diskriminering och fördomar, kan känna sig socialt isolerade.
Äldre personer, eller äldre vuxna, är också en högriskgrupp eftersom de ofta bor ensamma. Syn- och hörselnedsättning kan också göra det svårt för dem att interagera och föra samtal med andra, vilket ytterligare bidrar till deras sociala isolering.
COVID-19 Pandemi och social isolering
Under covid-19-pandemin genomförde regeringarna fysiska distansåtgärder. Individer isolerades för att förhindra att viruset spreds till andra människor. Både isolering och karantän var folkhälsoåtgärder för att skydda individer från viruset.
Effekterna av social isolering kan vara specifika för folkhälsosituationer eller pandemier som kräver att individer tar fysiskt avstånd. Social isolering, depression och ensamhet kan dock gå hand i hand med rädsla och oro för de faror som är förknippade med pandemin och som tvingade fram nödvändiga fysiska distanseringsåtgärder.
Med minskade aktiviteter i samband med skola, arbete och fritid fanns det begränsade möjligheter till regelbundna personliga kontakter. Interaktionerna var också begränsade i hemmiljön. Den allvarliga och plötsliga minskningen av sociala interaktioner resulterade i social isolering och känslor av ensamhet för alla. Brist på socialt samspel är förknippat med försämrad hälsa.
Folkhälsoåtgärderna, inklusive isoleringsåtgärder, hade en oproportionerligt stor inverkan på äldre personer, eftersom de flesta av dem har sin enda sociala kontakt utanför hemmet, t.ex. i samhällscenter, daghem eller på gudstjänstlokaler. De som inte har nära anhöriga, nära vänner eller familjemedlemmar är beroende av besök och stöd från socialvård och frivilliga tjänster i långtidshem. Detta medförde att de utsattes för ytterligare risker, tillsammans med de äldre som redan var avskilda, ensamma och socialt isolerade.
Social isolering bland äldre
Social isolering drabbar cirka nio miljoner äldre vuxna i USA. De marginaliseras ofta på grund av att de känner sig som mindre produktiva medlemmar av samhället. En kombination av biologiska och sociala faktorer kan leda till isolering av denna grupp.
En försämrad allmän hälsa, minskade sociala kontakter, inklusive släktingar och barn, och ekonomiska problem på grund av pensionering eller bristande inkomst kan också bidra till känslan av ensamhet och isolering.
Hos äldre vuxna har social isolering förknippats med en ökad risk för demens, sjukdomsmorbiditet, allmänna hälsoproblem och minskad fysisk rörlighet. Dessutom har ökad kognitiv nedgång kopplats till ökad social isolering hos äldre kvinnor som är deprimerade.
Att engagera äldre vuxna i sociala grupper som kyrkogrupper, bokklubbar och samhällen kan minska ensamheten och leda till positiva effekter på den mentala hälsan. Samboendecenter blir alltmer populära över hela världen bland äldre vuxna och ungdomar för att förbättra de sociala kontakterna och minska ensamheten.
Isolering, hälsa och dödlighet
Ensamhet och social isolering hos äldre och unga vuxna är kopplade till en högre risk för dålig hälsa och ökad dödlighet. Det finns en högre risk för tidig dödlighet hos socialt isolerade personer än hos dem som inte upplever social isolering.
Studier har visat att social isolering är kopplad till en högre risk för fysiska hälsoproblem, inklusive symptom som förhöjda stresshormoner, kolesterolnivåer, blodtryck och försvagat immunförsvar.
Social isolering och dödlighet bland äldre har också ett standardmässigt samband med kronisk inflammation, med vissa skillnader mellan kvinnor och män. Social isolering är också förknippad med dålig psykisk hälsa som ökar risken för individer för olika tillstånd, inklusive ångest, depression, demens, missbruk och kognitiv försämring.
Isolering hos tonåringar och barn
Ungdomar är känsliga för sociala utmaningar och erfarenheter under mellanstadiet, då deras självkänsla också är bräcklig. Ungdomsåren är en sårbar utvecklingsperiod, där ungdomens självkänsla och tillhörighet i skolan är av största vikt. Under denna period behöver ungdomar verkligen stöd från familj och vänner.
Studier visar att utvecklingen av en känsla av tillhörighet är en av de mest kritiska faktorerna för att skapa ungdomars känslomässiga och sociala välbefinnande och akademiska framgång. Vänskapsrelaterad social isolering och ensamhet är riskfaktorer för depressiva symtom hos ungdomar än vuxenrelaterad ensamhet eller social isolering.
En rimlig förklaring till detta är att den sociala kretsen och vännerna är de främsta källorna till socialt stöd för ungdomar. Därför är det kopplat till depressiva symtom under tonåren. Medan vuxna och äldre barn också förlitar sig på sina nära och kära och vänner för att få hjälp.
Forskning visar också att ensamhet hos vuxna kan öka risken för depressiva symtom senare i livet. Ensamma barn är mer sårbara för depressiva symtom i ungdomen. Att förebygga social isolering i barndomen kan fungera som en skyddsfaktor mot depression i vuxen ålder.
Barn och tonåringar som är socialt isolerade tenderar att ha en lägre utbildningsnivå på grund av att de tillhör en missgynnad social klass i vuxen ålder och har större chans att drabbas av psykiska problem.
Barn kan lättare hantera höga stressnivåer om de får socialt stöd och resurser. Socialt stöd har ett starkt samband med förmågan att hantera stressiga situationer, känslor av behärskning, högre livskvalitet och en övergripande positiv livssyn.
Bekämpa social isolering och ensamhet
De skadliga effekterna av ensamhet och social isolering har konstaterats i litteraturen. Det är svårare att hitta lösningar för att lindra kronisk ensamhet, och det är inte lätt att utveckla effektiva insatser för alla.
Det finns dock strategier och åtgärder som individer kan använda för att skydda sig själva och sina nära och kära från riskerna med social isolering och ensamhet. För det första måste man ta hand om sig själv. Att äta bra, motionera, sova sju till nio timmar per dag och ägna sig åt aktiviteter som man tycker om kan bidra till att förbättra individens psykiska och fysiska hälsa och hjälpa dem att hantera sin stress.
Det är också viktigt att hålla kontakten med andra och vara aktiv. Personer som deltar i ändamålsenliga och meningsfulla aktiviteter som de tycker om tillsammans med andra får en känsla av mening och lever längre. Aktiviteter som volontärarbete i samhället kan hjälpa människor att känna sig mindre isolerade och ensamma och ge dem en känsla av mening i livet, vilket är kopplat till bättre hälsa.
Aktiviteter som volontärarbete kan också bidra till att höja humöret och förbättra den kognitiva funktionen och välbefinnandet. Andra strategier för att hjälpa personer att hålla kontakten är att hitta en hobby eller aktivitet som de tycker om och gå med i en klass för att träffa personer med liknande intressen.
Genom att schemalägga en tid varje dag för att kommunicera och hålla kontakten med grannar, vänner och familj genom telefonsamtal, sms, e-post, sociala medier eller till och med personligen kan de prata med personer de litar på och dela sina känslor. Att skicka kort och brev kan också stärka och vårda befintliga relationer.
Att adoptera ett husdjur för personer som har kapacitet och förmåga att ta hand om dem kan ge dem tröst, sänka deras stress och blodtryck och förbättra deras humör.
Det har visat sig att det är bra att vara fysiskt aktiv och delta i gruppträning, t.ex. genom att gå med i en promenadklubb eller träna tillsammans med vänner eller grannar. Vuxna måste sträva efter minst två timmars fysisk aktivitet varje vecka.
Man kan också minimera isolering och ensamhet genom att främja miljöer där individer kan leta efter, identifiera och ingripa när andra verkar vara isolerade från andra eller ensamma. Dessutom kan insatser som tar upp de negativa beteenden och tankemönster som ligger till grund för ensamhet bidra till att bekämpa ensamhet.
Andra insatser är utformade för att förbättra sociala färdigheter, socialt stöd och fler möjligheter till social interaktion, eftersom medlemskap i en social grupp kan påverka livskvaliteten positivt. Studier visar att kognitiv beteendeterapi (KBT ) effektivt kan åtgärda missanpassad social kognition hos ungdomar, vuxna och barn.
